EU-kommissionen presenterade under gårdagen ett nytt cybersäkerhetspaket som i praktiken stärker möjligheten att ställa hårdare krav på leverantörer i Europas mobilnät. Förslaget innebär bland annat en reviderad cybersäkerhetsakt som gör det möjligt att tvinga fram riskreducering av leverantörer från tredjeland som bedöms utgöra en säkerhetsrisk.
För svensk telekombransch är beskedet särskilt relevant. EU slår fast att säkerheten i ICT-leveranskedjor inte längre enbart ska bedömas utifrån teknik, utan även utifrån beroenden, ägarstruktur och risken för utländsk påverkan. Den nya lagen bygger vidare på arbetet inom EU:s 5G-verktygslåda och kan få direkt betydelse för hur mobilnäten utvecklas framöver.
Kommissionen öppnar nu för obligatoriska åtgärder för att minska risker i mobilnäten, vilket i praktiken kan innebära ytterligare begränsningar för vissa leverantörer i känslig infrastruktur. Samtidigt betonas att åtgärderna ska vara proportionerliga och samordnas på EU-nivå för att undvika splittrade nationella beslut.
En annan central del i paketet är ett förenklat och snabbare europeiskt certifieringssystem för cybersäkerhet. Syftet är att göra det lättare för operatörer och leverantörer att visa att produkter och tjänster uppfyller EU:s säkerhetskrav, samtidigt som regelbördan minskar. Certifiering ska bli ett affärsverktyg snarare än ett administrativt hinder.
EU föreslår även justeringar i NIS2-regelverket för att förenkla efterlevnaden, bland annat genom tydligare ansvarsfördelning och smidigare rapportering av incidenter. Samtidigt får EU:s cybersäkerhetsmyndighet ENISA en mer operativ roll, med ansvar för tidiga varningar, samordning vid incidenter och stöd till både medlemsländer och företag.
För svenska operatörer och nätägare innebär förslaget att leverantörsfrågan cementeras som en långsiktig säkerhets- och regelefterlevnadsfråga på EU-nivå, snarare än ett nationellt avvägt beslut. Cybersäkerhet, nätarkitektur och geopolitik knyts därmed ännu tätare samman i den fortsatta utvecklingen av mobilnäten.
Förslagen ska nu behandlas av Europaparlamentet och ministerrådet. Om de antas får medlemsländerna ett år på sig att införa ändringarna i nationell lagstiftning.