25 apr 2012 15:24

Telekomjuristen David Frydlinger: Nätneutralitet - bara en fråga om Skype i mobilen?

I Sverige har nätneutralitet kommit att handla om tjänster som Skype och Viber i mobilen. Ska mobiloperatörerna få blockera eller ta betalt för dessa tjänster? Den som försöker förstå nätneutralitetsdebatten med denna svenska utgångspunkt kommer snabbt att förlora sig eftersom frågan om Skype i mobilen endast utgör en liten fråga i någonting mycket, mycket större.
Som vanligt handlar det om pengar, makt och politik. Internets födelse är en historisk händelse av samma rang som uppfinnandet av t.ex. boktryckarkonsten, ångturbinen och glödlampan. Internet har förändrat ekonomin, samhället, politiken och massmedia, vilket det har haft möjlighet att göra eftersom det förändrat förutsättningarna för den mest centrala mänskliga förmågan – kommunikationsförmågan. I sin egenskap av ett gigantiskt kommunikationssystem som kopplar ihop världens alla hörn och (teoretiskt) alla människor, är internet och kommer alltid att förbli en tummelplats för maktkamp.
I dag betecknas en viktig del av denna kamp med begreppet nätneutralitet. Om 20 år kommer kampen förmodligen gå under annat namn. Det rör sig här om en politisk kamp där själva vårt sätt att benämna verkligheten utgör en del av kampen. Det faktum att det inte alls politiskt neutrala ordet ”neutralitet” används för att beskriva denna maktkamp är i sig en politisk seger för något läger. Hade till exempel AT&T eller Verizon fått sätta agendan från början hade kampen förmodligen benämnts något annat.
Går det över huvud taget att få ett grepp om och en övergripande förståelse för denna kamp och debatten om nätneutralitet? Och går det att fälla ett utslag, går det att säga vad som är rätt här? Den första frågan kan nog besvaras jakande. Många tror sig kunna besvara även den andra frågan jakande. Personligen känner jag mig idag tveksam.
Hur ser spelplanen ut? Ett antal olika kategorier av aktörer är inblandade: leverantörerna av nät och internetuppkopplingar (ISP:erna), leverantörerna av digitalt innehåll över internet, stater och konsumenterna.
ISP:erna utgörs av företag som AT&T, Deutsche Telekom, Verizon, TeliaSonera, BT och Telenor. Innehållsleverantörerna utgörs inte bara av företag som Google, Apple, Facebook och Microsoft (inklusive Skype) utan också i högsta grad av medieföretag som Disney, CBS och Time Warner. Staten utgörs inte bara av nationalstater utan också av till exempel. Europeiska Unionen.
Det är således i sanning en jättarnas kamp i detta spel. Och vad går spelet ut på? Naturligtvis är det konsumenterna det handlar om, vilka för staterna inte bara är konsumenter utan också medborgare och därmed också väljare. Det är kunderna som ytterst genererar intäkterna för såväl TeliaSonera som Facebook (via annonsörer) så det är om kundrelationerna som kampen står.
Det råder en märklig spänning i detta spel. Utan tvekan råder å ena sidan en symbios mellan ISP:erna och innehållsleverantörerna. ISP:ernas intäkter från tillhandahållande av internetaccess förutsätter att kunderna har något innehåll att konsumera, t.ex. tv, tidningar, musik eller spel. Samtidigt måste såväl Google, Aftonbladet som t.ex. Voddler ha ISP:er för leverans av sina tjänster. Båda parter är beroende av varandra; de lever i symbios, tydligt uttryckt i Verizons och Googles gemensamma utspel om nätneutralitet under 2010.
Å andra sidan råder direkta intressekonflikter mellan dessa symbiotiskt beroende aktörer. Tydligast blir det när de träder in på varandras kärnområden. En tjänst som Skype hotar naturligtvis intäkterna hos de ISP:er som också levererar telefoni. Men detta är bara just det tydligaste uttrycket, vilket kanske är anledningen till att denna fråga blivit så central för svensk debatt om nätneutralitet.
Intressekonflikten utmynnar i ett antal stridsfrågor. En viktig fråga är om och i vilken mån ISP:erna ska få prioritera mellan olika typer av tjänster i sina nät (och t.ex. gynna egna innehållstjänster på bekostnad av andras) eller om de endast ska agera som neutrala kommunikationsrör mellan innehållsleverantörerna och kunderna. En annan fråga är om och i vilken mån ISP:erna ska få kräva ersättning från t.ex. Google eller Facebook för all den trafik och därmed de nätkostnader som de genererar. Naturligtvis är frågorna oupplösligen förknippade. I botten ligger det faktum att ISP:erna rent tekniskt har kontroll över kunderna.
Argumenten från båda sidor i denna intressekonflikt framstår idag som förhållandevis tydliga. Jag kommer inte att gå igenom alla. Det är vidare inte så enkelt som att ISP:erna är mot nätneutralitet och att innehållsleverantörerna är för.
ISP:erna tycker dock i allmänhet, inte helt förvånande, att de ska få disponera de nät som de äger eller kontrollerar på det sätt som de finner bäst.
Det grundläggande argumentet mot nätneutralitet hänvisar naturligtvis till äganderätten. Förutom i branscher med sektorspecifik reglering krävs det i allmänhet konkurrensrättsligt dominerande ställning för att ett företags möjlighet att fritt disponera sina tillgångar ska inskränkas, t.ex. genom en icke-diskrimineringsskyldighet. Varför skulle det vara annorlunda för ISP:erna? Varför skulle äganderätten hos en nätleverantör utan domine-rande ställning vara mer inskränkt? Eller, annorlunda uttryckt, varför skulle internet vara var mans egendom när kommunikationsnäten rent faktiskt är ISP:ernas egendom?
Som alltid när det handlar om att inskränka någons äganderätt åbero-pas också risken för minskade investeringar och lägre innovationstakt.
Ett företag som Facebook genererar oerhörda mängder trafik i näten och för att möta detta trafikbehov måste ISP:erna investera i nya, allt snabbare nät med allt större kapacitet. Varje investeringskalkyl innehåller en intäktskomponent som gör det möjligt att räkna hem investeringen. Om, lyder argumentet, ISP:erna inte får ta mer betalt från den som faktiskt tvingar fram investeringen – till exempel Facebook – kommer incitamenten att göra dessa typer av investeringar att minska.
Nätneutralitetens motståndare har här utvecklat idéer om ett skiktat internet med olika kvalitet och hastighet i olika skikt. I ett till exempel tvåskiktat (two tier) internet får de leverantör vars innehåll kräver hög hastighet och hög kvalitet betala extra medan övriga får nöja sig med leveranser med best effort-kvalitet.
Argumenten handlar naturligt-vis bland annat om att inskränka nätägarnas möjligheter att utöva sin äganderätt i sitt egenintresse. Mot ISP:ernas äganderättsargument sätter innehållsleverantörerna och andra upp en rättighet som anses väga tyngre i hierarkin av rättigheter och friheter: konsumentens rätt till att fritt kunna välja mellan olika tjänster, utan påverkan från ISP:erna. Det är som att sätta upp allemansrätten mot rätten till privat egendom.
Även nätneutralitetens försvarare argumenterar naturligtvis också utifrån perspektiven investeringar och innovation. Internet, menar de, har i grunden förändrat ekonomin, har skapat en mängd arbetstillfällen och utgjort en grogrund för fantastiska innovationer. Detta hotas om ISP:erna skulle börja prioritera mellan olika typer av trafik.

Utöver konsumenternas rättigheter och hoten mot innovation och investeringar framför nätneutralitetens försvarare också yttrandefriheten som argument. Som potentiella
gate keepers har nätleverantörerna möjlighet att påverka såväl individers som medieföretags möjligheter att yttra sig och publicera information i den offentliga debatten. Om nätleverantörerna, lyder argumentet, tillåts prioritera mellan olika sorters trafik hotas därför yttrandefriheten.
Här döljs i själva verket långt mer omfattande frågor än bara yttrandefrihet. Internet har i grunden förändrat mediemarknaden. De tryckta tidningarnas vikande upplagor tvingar ut dem på internet, där prenumerationsavgifter ersätts av annonsintäkter. Tv-kanalerna lanserar play-kanaler på löpande band. Det samma gäller för radiokanalerna. Genom först smartphones och sedan läsplattor förändras landskapet ytterligare.
Det på 90-talet så populära begreppet multimedia har idag förlorat mycket av sin suggestiva kraft men handlar ytterst om att digitaliseringen av media tvingar de medieföretagen att nå ut till kunderna genom olika (multipla) plattformar: tv, film, radio och tidningar ska kunna konsumeras på samma sätt på en tv-skärm, i en läsplatta, i tryckt form, i en smartphone, i en dator osv. Kommersiella krafter framkallar det bekanta konvergensfenomenet, bl.a. uttryckt i mycket starka band i form av ägande, korsägande, styrelseplatser, strategiska allianser m.m. mellan å ena sidan gigantiska massmedieföretag som Disney och CBS och å andra sidan företag som just Google, Apple och Microsoft. Gränsen mellan ITföretag och medieföretag suddas ut genom företeelser som Google TV och Apple TV.
En viktig aspekt av yttrandefrihetsargumentet är därför ett krav
på att få oprioriterad tillgång till massmediekonsumenterna. Sedan länge är massmedias oerhörda makt över våra sinnen och därmed över samhället också känd och samhällsvetenskapligt bekräftad. Den s.k. tredje makten är inte längre bara en granskare av staten utan sätter själva ramarna för hur politik kan bedrivas eftersom politik utan massmedia idag är i princip omöjligt. Politik handlar i hög grad om en kamp om rätten att beskriva hur världen ser ut: som en trygg plats eller som en otrygg plats, som en värld av jämlika medborgare eller som en värld av ojämlika raser osv. Det är genom massmedia som vi får världen serverad för oss. Ska ISP:erna få påverka bufféns innehåll genom sin kontroll över näten?
Här, vill jag nog påstå, når vi en viktig kärna i vad nätneutralitetsdebatten handlar om. När vi ställer TeliaSonera mot Skype eller BT mot Facebook i diskussionen om nätneutralitet skrapar vi bara på ytan i den kamp som pågår. Genom att internet har blivit världens kommunikationssystem framför andra har ISP:erna helt plötsligt fått en roll i samhället som de traditionella telefonioperatörerna inte hade. Genom sin rent tekniska kontroll över tillgången till konsumenterna/medborgarna har de blivit en viktig aktör i produktionen och reproduktionen av makt i hela samhället.
Finns det rätt och fel i debatten om nätneutralitet? Förmodligen inte, eftersom detta vore att måla världen i svartvitt på ett sätt som knappast låter sig göras. På båda sidor i debatten handlar det om tillgången till kunder, intäkter och ekonomisk eller politisk makt, vilket gör bilden grumlig istället för klar.
Exempelvis Disney var inledningsvis en försvarare av nätneutralitet men vände helt plötsligt och förespråkade ett skiktat internet med olika kvalitet, något som i allmänhet får nätneutralitetens försvarare att slå bakut. Orsaken var en önskan att stävja illegal nedladdning av film. Man får dock anta att Disney vill ha oprioritetad trafik i det högkvalitativa internetskiktet.
Vidare gick Verizon och Google under 2010 ut med en gemensam policy för nätneutralitet där förhållandevis stränga regler avseende nätneutralitet skulle gälla i det fasta nätet men endast svaga regler i det mobila nätet.

Bilden blir således inte bara förvirrad om man tolkar debatten som en fråga om ”Skype i mobilen” utan också om man ensidigt sätter innehållsleverantörerna på nätneutralitetens sida och ISP:erna på den andra sidan. Detta gör det mycket svårt att peka ut rätt och fel. Debatten är inte principiell utan i grunden politisk. Det enda som är klart är att kampen inte kommer att avta utan tvärtom hårdna och att nätneutralitetsdebatten kommer att fortgå under lång tid framöver. A

Ur Telekomnyheterna Analys nr 3, 2012