Mannheimer Swartlings granskning av TeliaSoneras affärer i Uzbekistan kan varken bekräfta eller avfärda att bestickning eller brott mot penningtvättlagen har skett. Däremot ger den allvarlig kritik på flera punkter gällande brister i TeliaSoneras genomförande av investeringarna och konstaterar att tillräckliga ansträngningar inte gjordes vare sig av den lokala partnern i Uzbekistan eller hur den lokala partnern kunde förfoga över de rättigheter som överfördes. Mannheimer Swartling anser att de interna rutinerna inte räckte till för att säkerställa att bolaget inte skulle riskera att medverka i oetiska affärer, och att bolagets egna etiska riktlinjer därmed inte följts fullt ut.
När det gäller frågan om vem som bär huvudansvaret för bristerna pekar Biörn Riese på Mannheimer Swartling ut flera personer eller funktioner:
Anledningen till kritiken mot projektledningen är de brister som förelegat med avseende på informationen om den lokala partnerns identitet och Takilant med dess ägarförhållande liksom beträffande de närmare omständigheterna kring förfogandet över frekvenser och nummerserier från år 2007 och framåt.
Anledningen till kritiken under den första etableringsfasen år 2007 mot vid var tid utsedd verkställande direktör är den okritiska hållningen till den information som projektledningen presenterat som föranlett brister i underlaget till styrelsen.
Anledningen till kritiken mot nuvarande verkställande direktör är den okritiska hållning som upprätthållits trots förekomsten av fortsatta oklarheter i samband med och efter transaktionerna år 2007.
Anledningen till kritiken mot TeliaSoneras vid respektive tidpunkt utsedd styrelse är den bristfälliga hanteringen, främst såvitt avser lokal partner, vid etableringen i Uzbekistan våren och sommaren 2007 samt i vart fall vid återköpet av aktier från Takilant i januari 2010.